Paris centrala 2’a district

      Inga kommentarer till Paris centrala 2’a district

I dag har det 2:a destriktet ett centralt läge på kartan över Paris men i gamla tider låg det långt ut i den norra periferin av staden som ett mellanterritorium mellan huvudstaden och omvärlden som ligger utanför stadsmuren och som idag tillhör den växande staden.

Det som markerar dess nuvarande norra gräns sattes ut av Louis XIV i 1676 som stärkt av sina senaste segrar ersatte Charles V stadsmur genom en trädkantad strandpromenad vilket gör Paris till en öppen stad för första gången i sin historia. Livlig trafik hade gått in och ut ur huvudstaden sedan romarnas dagar med hjälp av rue Saint-Denis på den östra kanten av distriktet. Vägen ledde till byarna Saint-Denis och Pontoise sedan vidare till Rouen. Saint Geneviève som är beskyddare av Paris gav det en ytterligare ökning på 500-talet genom att främja det som en pilgrimsfärdväg till helgedomen av Saint-Denis, därav namnet rue de Monsieur Saint-Denis.

Från 800-talet blev det den kungliga vägen genom vilka kungar och drottningar av Frankrike som skulle in för en högtid till ”den goda staden Paris” eller på väg till katedralen Notre Dame. En tradition som upprätthållts i över tusen år ända fram till kröningen av Karl X den 27 september 1827. Sådana tillfällen firades av påkostade festligheter mot bakgrund av triumfbågar, silkesdrapering av husens fasader och flödade av vin. Den kungliga processionen med sitt överdådiga kapell och den färgstarka klädseln av deltagarna gav det ett strålande skådespel som gladde massorna. Kungliga begravningar gick också förbi rue Saint-Denis vilka avgick från Notre-Dame och norrut till begravningsplatsen Basilikan Saint-Denis.

Den borgerliga republiken undvek att fira nationaldagen för att inte väcka revolutionära känslor bara sju år efter inbördeskriget i kommunen och proklamerade en nationell helgdag för att sammanfalla med världsutställningen som var tvungen att dra stora folkmassor. Som huvudgatan rue Saint-Denis lockade religiösa institutioner, vandrarhem och värdshus där kungar, pilgrimer och besökare hittade gästfrihet och särskilt i Hôpital Saint-Jacques till förmån för pilgrimer på väg till Compostela och Hôpital de la Trinité som erbjöd skydd åt eftersläntrare som hittade stadsportarna låsta efter mörkrets inbrott. Även de som reser till sin egna död fann tröst här på väg till galgen av Montfaucon.

Den transporterade dem med kärra från fängelset i Grand-Châtelet (som idag är platsen för Théâtre du Châtelet, ungefär) och de skulle få en paus för att kunna kyssa träkorset i klostret i Filles-Dieu . Klostrets bestod av omvända prostituerade som skulle välkomna dem till heligt vatten, tre munsbitar av bröd och ett glas vin och de hade även möjligheten att spara sina halsar genom att gifta sig med någon av dem. Det sägs att en fånge som erbjöds räddning av en generös ändå oerhört ful ”Guds dotter” så manade bödeln att fullfölja sin uppgift än att sätta honom in i ett ännu värre elände. Detta kan vara ursprunget till uttrycket passer la corde au cou – ”att sätta någons huvud i snaran” eller att fånga en man till äktenskap.

När hundraåriga kriget och pesten hade gjort en sjättedel av befolkningen hemlösa och som svälte. Övergav många den ödsliga landsbygden och tog sig in till huvudstaden. De var knappast troligt de blev upptäckta i denna härva av smala gator och återvändsgränder och rykande kloaker med stanken av avlopp och det var ett farligt ingenmansland som vissa gatunamn vittnar om, Rue Du Temps Perdu (försvunna tider, nu Saint-Joseph) och Rue Du Bout du Monde (världens ände, nu Léopold Bellan) till exempel.

Nykomlingarna utförde terror i staden och organiserades i skräckinjagande gäng med eget språk och lagar. På dagarna spred de ut sig på gatorna i Paris och förvandlades till blinda eller lemlästade tiggare som bad förbipasserande om hjälp. På natten försvann de in i  gränder där de gömde sina kryckor och mirakulöst återfick sin syn och lemmar som saknats. Således kom dessa gränder att kallas Cours des Miracles den mest ökända belägen på rue Neuve-Saint-Sauveur (ungefär platsen för dagens rue du Nil, rue des Forges och rue de Damiette).

I Ringaren i Notre Dame tog Victor Hugo en världsomspännande ryktbarhet till Cour des Miracles vid Rue Neuve-Saint-Sauveur ”en ränna av tiggeri och lösdriveri som spiller över på gatorna i huvudstaden” där alla aktörer i denna komedi om rån, prostitution och mord som spelades på kullerstensgatorna i Paris. Prostitution tenderade att verka i sydöstra delen av distriktet och lockades till det rikliga förråd av kundkrets från Les Halles där handeln i form av expressiva gatunamn som Rue Tire-Boudin (nu Marie-Stuart), Rue Gratte-Cul (nu Gaston Dussoubs).

Försök att göra sig av med prostitution gjordes då och då men dessa var vanligtvis halvhjärtat och ineffektivt och till stor del berodde på monarken. Således var det vid tiden för Ludvig XV som ingalunda var främmande för lite köttsligt nöje och då blomstrade området till en grogrund för kurtisaner av överklassen. Det var i Madame Gourdan glamorösa etablering på Rue de la Comtesse d’Artois (nu Montorgueil) som den beryktade hallicken Jean du Barry upptäckte Jeanne Bécu, Mademoiselle Lange som varunamn som snart skulle giftas bort och bli kungens älskarinna som nya Comtesse du Barry.

Cour des Miracles och dess slödder hade gjort gatorna i Paris så osäkra att Louis XIV 1667 beordrade sin polislöjtnant Nicolas de La Reynie att städa upp. Det var ingen lätt uppgift för de satte upp heroiskt motstånd. När många besegrade hamnade i köket med kungens växande flotta. Detta var ett sätt att ta itu med problemet med hemlöshet som drabbade en tiondel av befolkningen i Paris, eller 40.000 personer.