November i Paris börjar med ännu en lång helg borta från arbetet – Le Pont de la Toussaint (Alla helgons dag) vilket är en av många strödda längs det franska kalenderåret. Paris florister får ut sina lager av krysantemum för det årliga minnet av Paris. Varför inte använda den lämpligaste tiden på året för en mindre stressande utflykt till en av stadens kyrkogårdar.

Under många århundraden var den centrala kyrkogården i Paris Le Cimetière des Saints-innocents i vilken man hade staplat upp resterna av generationer av parisare sedan Gallo-romerska dagar. Det var beläget bredvid den centrala marknaden i Les Halles i hörnet av rue Saint-Denis och Rue Berger. I slutet av 18-talet var stanken av förruttnelse och risken för epidemier så stor att ett allmänt ramaskri uppstod krävande rivning av kyrkogården. Men en journalist som motsatte sig rivning av religiösa skäl sändes till Bastiljens fängelse för ett helt år. Det var inte bara Cimetière des innocents som stängdes utan alla andra kyrkogårdar i Paris vars flyttades först till de nyöppnade katakomberna vid Denfert-Rochereau sedan söder om stadsgränserna 1786 och det tog 15 månader. Natt efter natt med kusliga processioner genom lämningar från olika kyrkogårdar i Paris till sin nya boning där sex miljoner ben slyttades.

Paris katakomber ligger 20 meter under jord med en 1500 meter lång labyrint av gallerier av prydligt uppradade ben och skallar.

Idag har Square des innocents bytt namn till Place Joachim-du-Bellay där livliga gatumusikanter och publik samlas runt renässansen fontän med sitt forsande vatten och är omedvetna om att de trampar jorden som en gång begravde de döda.

Paris har men två kyrkogårdar kvar, en i Saint-Pierre de Montmartre (öppen endast den 1 november) och en på Saint-Germain de Charonne. Båda var belägna utanför Paris vid tiden för förbudet och det är därför de har överlevt. Liksom de tre viktigaste kyrkogårdarna som öppnade i början av 1900 talet: le Cimetière du Nord (Montmartre), le Cimetière du sud (Montparnasse) och Cimetière de l’est, känd som ”Père Lachaise” cemetry.

Montparnasse Kyrkogård

Innan kyrkogården i Montparnasse beslagtogs under franska revolutionen som skulle användas för nedgrävning av kroppar som tillhörde de kristna Ordre de la Charité. Dess väderkvarn står fortfarande i kyrkogården och är den enda har överlevt i 14: e arrondissementet.

När du vandrar genom kyrkogården (kartor finns vid infarten) kommer du att komma över kända namn som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, Tristan Tzara och Zadkine liksom gravarna för 1900 talets äldre, Guy de Maupassant och Baudelaire. Baudelaire var djupt rotad i Montparnasse. Ingen gravsten bär hans namn men han ligger bredvid sin mor och styvfar Général Aupick.

Skulptörerna som förskönade området och dess kyrkogård är begravda här också . L’Adieu” Bourdelle, Bartholdi, Brancusi och Henri Laurens som komponerade sin egen gravs i form av en staty.

Père Lachaise

Père Lachaise kyrkogård öppnas i ett område uppfattas av de flesta parisare som oattraktiv. Från början var det de riktiga parisare som när de fortfarande levde hade bosatt sig på motsatt sida av staden och skulle aldrig satt sin fot i dessa delar men var beredda att betala astronomiska priser för en andel i den mest prestigefyllda kyrkogården i Paris. Père Lachaise är en spektakulär begravningsplats vilket utgör i princip det enda museum i den 20: e arrondissement som man måste se själv. Här de senaste två århundraden av historia av Frankrike och Paris och den största trädgården i huvudstaden på 44 hektar som stiger över de levande i väster på en upphöjd kulle, så mycket närmare till himlen.

Extravaganta monument restes för de döda. De bästa artisterna var samma som fick i uppdrag att försköna Paris – Percier, Fontaine, Viollet-le-Duc, Garnier, Viscount, Davioud var nu rekryterade för att blåsa upp egot till de avlidna och bygga  bombastiska mausoleer.

Judarna tilldelades också en sektion i den nya kyrkogården eftersom de hade befriats under revolutionen men muslimerna beviljades en sektion 1856 av Napoleon III som sökte ett närmande till Turkiet. År 1883 erbjöds storsint de som inte hade råd att erbjuda arbetarklassen en helgedom att sörja de sina. Monumentet kallas ”Le Mur des Fédérés.”

Père Lachaise kyrkogård har förlängts flera gånger sedan den först förvärvades av Frochot på uppdrag av staden Paris 1804. En del av platsen var i den 15: e århundradet den fantastiska egenskapen hos en förmögen kryddhandlare, Regnault de WANDONNE, som hade köpt grunderna från biskopen i Paris, ägare av stora sträckor av mark i utkanten av staden i synnerhet hela området av dagens 8: e arrondissementet. Gården var fortfarande känd som La Folie-Regnault två hundra år senare när jesuiterna köpte den som en reträtt från sin bostad på den hårt trafikerade Rue Saint-Antoine. De döpte om den till Mont Louis i hyllning till Sun King som hade gett jesuiterna sitt fulla stöd och hade valt sin egen bikt bland sina led, pastor François d’Ais de la Chaize, därav namnet ”Père Lachaise” ges till gården senare. Jesuiterna kunde inte upprätthålla sitt inflytande över en lössläppt Louis XV och utvisades från Frankrike helt 1763 varefter Mont Louis köptes av privatpersoner och föll så småningom i händerna på Baron familjen.

Det skulle vara omöjligt att lista alla kändisar som vilar här – Chopin, Piaf och Yves Montand är säkert bland de favoriter, liksom Jim Morrison vars fans samlas runt hans grav för psykedeliska och andra upplyftande ceremonier. Det anglosaxiska samhället har gravplatser till Oscar Wilde, några besöker Isadora Duncans grav och färre Sir Richard Wallace. Stående representanter för de sköna konsterna, vetenskap, musik, dans, litteratur, de väpnade styrkorna och politik samlats här i skuggan av 12.000 ärevördiga träd vid sidan av mer vanliga parisare. Strömmarna av dagliga besökare varav detta är den sjätte mest besökta platsen i huvudstaden vilket förevigar deras minne och sätter ihop fragment av historien om Paris.

Huvudentrén till Père Lachaise är beläget vid korsningen av rue des Rondeaux och avenue du Père-Lachaise. Med hjälp av en broschyr vid ingången hittar du platsen för gravarna du är intresserad av. Några besökare kan känna sig obekväma bland tät skog av övergivna familjevalv som nu är övergivna. Det är en dyster inställning i slutet av en sen novemberdag och en oförsonlig påminnelse i ett område som i stort sett tagits över av katter av det onödiga i människans fåfänga.

Naturligtvis är Père Lachaise en gynnsam plats för dem som försöker att kommunicera med världen utanför antingen genom psykedeliska sätt runt grav Jim Morrison eller genom en trance vid Allan Kardec. Kardec, vars riktiga namn var Denizard-Hippolyte Rivail var en pedagog och vetenskaplärare som bodde i den 19: e århundradet. Han var en alltför rationell karl för att luras av sådana dumheter som att vrida tabeller och medier, idéer nyligen importerats från USA. Han sa ”jag tror det när jag ser det” vilket var precis vad som hände när han så småningom gick med på att delta i en session. Han fortsatte med att publicera ”Book of Spirits” med pseudonymen Allan Kardec. Detta var förmodligen det namn han hade burit i antiken av druiderna när han och ande Zephyr hade strövade skogarna i Gallien och plockade den heliga misteln med en gyllene skära. Efter att ha uttömt sina besparingar för att publicera boken som han hävdade dikterades med andar av Sokrates, John evangelisten, Fénelon, Benjamin Franklin och Napoleon återfick han snart alla sina kostnader och gjorde en fin vinst. Boken har blivit en bästsäljare av tiden. Idag har bokhandeln på 10 avenue du Père-Lachaise fortfarande hans verk.

Andra besökare fokuserar sin uppmärksamhet på graven för Victor Noir, journalisten som i januari 1870 sköts ihjäl av Napoleon III’s kusin Pierre Bonaparte i hans hem i Auteuil i en politisk tvist om kapitulation av Preussen. Mordet följdes av en gigantisk begravning där 100.000 deltog och ledde till ett upplopp på Champs-Elysées. En påfallande realistisk skulptur av mannen vid tidpunkten för hans lönnmord omger hans grav. Klädd i rock ligger han på rygg med sin finaste hatt bredvid honom. Av någon outgrundlig anledning har hans bronsporträtt blivit föremål för en fetischistisk kult som trodde att om man smeker det skulle det bota kvinnors sterilitet. Den blanka del ni kanske märker runt de utskjutande underlivet av bronsskulpturen är resultatet av år av taktil hängivenhet.